Att vara lantbrukare eller inte

Försöker göra hemtenta. Fastnade i rapporten ”Att vara lantbrukare eller inte” från Jordbruksverket. Nog den intressantaste litteraturen på denna kurs.

 Gasson och Errington (1993) beskriver också hustruns arbete på gården som underskattat. Det är ju i och för sig inget nytt att hemmafruars arbete inte får tillräckligt med uppskattning. Detta verkar ändå leda till att rollen som lantbrukarhustru blir mindre eftertraktad. Enkätundersökningar i Storbritannien har visat att landsbygdsflickor inte vill gifta sig med en bonde och speciellt svårt är det för lantbrukare med små gårdar långt från stan (70-80 % av Storbritanniens bönder är gifta). I en beskrivning från 1975 beskrivs lantbruk i mellersta Wales som ”icke kvinnovärdigt”. Rådgivningsorganisationer i Finland har, på grund av problemet med ensamma och ogifta landsbygdsbor, satsat på kontaktförmedling för ensamma lantbrukare. I Norge satsar lantbrukarungdomens organisation på en ”uppfostringskampanj” för lantbrukarsöner. De får till exempel lära sig att klä sig och prata med kvinnor, allt för att inte bli ensamma på gården (Fransson 2001).

Stackars norske gutter.

Och det här med att KRAV är en sentimental ideologi. (Ur en rapport från miljö- och jordbruksutskottet.)

Från Krav har framförts att små livsmedelsföretag många gånger är aktiva på en regional marknad, vilket gör det lättare för konsumenterna att reflektera över maten de äter, se sambandet mellan odlingslandskapet, den biologiska mångfalden, betande djur och det som finns på tallriken. Denna känsla av sammanhang kan enligt Krav bidra till en bättre folkhälsa.

Så konsumenten blir friskare om den tänker ”i somras gick kon i den där hagen och betade utrotningshotade arter, nu ligger hon här död på min tallrik”?

Efter att ha skummat igenom diverse rapporter och bloggar om s.k. ”hållbar utveckling” verkar det som att alla är överens om att småskalig produktion är lösningen på alla världens problem. Jag håller inte med. Denna tanke att alla ska vara sin egen bonde och odla för självförsörjning är inte realistisk. Visst, jag har också tänkt tanken att det skulle va skönt att ha en egen gård där jag kunde leva på det jag producerade (utan att behöva trängas med idioter). Men jag är realist. Och bekväm av mig. Så jag går till affären när jag behöver mat (eller tar lite hemmaproducerat kött ur frysen). Förresten tror jag inte att alla skulle vara beredda att betala den merkostnad det blir om all produktion skulle vara småskalig. Utvecklades den intensiva, storskaliga produktionen för att producenterna ville ge konsumenterna billigare mat? Eller blev det så för att konsumenterna inte ville betala mer för maten, samtidigt som kostnaderna för producenternas insatsvaror ökade och därmed var producenterna tvungna att ta till alla åtgärder de kunde för att överleva?

Visst har den storskaliga produktionen sina nackdelar. Men jag tror inte att man kan säga att all storskalig produktion är av ondo. All småskalig produktion är inte heller av godo. Jag fullkomligt hatar all reklam från diverse företag som säljer mejeriprodukter och annat mat som ger konsumenterna bilden av att allt lantbruk i Sverige fortfarande ser ut som Astrid Lindgrens Sörgårdsidyll. Det är ju inte konstigt att folk blir upprörda när de får veta hur verkligheten ser ut. Arla har haft kampanjer där de skriver ”Naturen använder inga tillsatser” på sin YoggiFri. Och på Bregottpaketen står det ”Naturen är god.” Men vad i hela världen är naturligt med något som människan över huvud taget gör.

Det blev visst ett långt inlägg. Som jag egentligen inte hade tid att skriva. Solen har inte gått upp idag och jag är bara en simpel bonnunge som inte förstår nånting. Men jag måste väl fokusera på den där hemtentan igen. Trots att mina tankar är i en annan del av landet.

Må väl.