Åsiktsinkontinens.

Tvingar mig själv att sitta inne och läsa laktationsbiologi. Fast jag hellre skulle vara ute och jobba. Jag skulle kunna skriva om hur oerhört duktiga korna är just nu, och hur mycket mjölk de ger (vilket behövs eftersom det numera finns en L30 på gården). Men det gör jag inte. Förra gången jag skrev om korna slutade den duktiga favoritkon att äta och tappade all mjölk. Den snälla kvigan jag skrev om blev dessutom dum i huvudet och sparkade, hoppade och dansade när hon blev mjölkad. Det har som tur är gått över nu. Men jag tänker alltså inte skriva nåt om hur duktiga de är. Jag fortsätter bara klaga över att jag måste sitta still. Vilket kanske inte bara är negativt. Jag behåller ju på så sätt i alla fall mina julkilon.

Skulle jag vara en sån som tror på propagandan om klimatförändringar och nötkreaturens enorma del i det hela kunde jag hävda att jag klimatkompenserar (vad är det för ett ord egentligen?) mitt stora köttätande med att aldrig flyga någonstans. Att på SLU säga att man tvivlar på korrektheten i teorierna om klimatförändringar är som att svära i kyrkan. Därför håller jag tyst. Vill ju inte hamna i helvetet.

Jag ska förresten börja kalla rådjur för getter, grisar suggor och människor kvinnor. Eftersom alla andra envisas med att kalla alla nötkreatur för kor.

Så, årets sista inlägg speglar året ganska bra: bara en massa svammel, kor, plugg och ondgörande över idioter. En mild variant av åsiktsinkontinens om man så vill.

Nu är det alltså snart dags för ett nytt år och nya möjliga bedrövelser. Så ett Gott Nytt År önskar jag er alla kära läsare.

Mr Perfect don’t exist my little friend

Beslutsångest. Som vanligt.

 

men jag har aldrig lyssnat när du lovat
aldrig ställt några krav

Att vara lantbrukare eller inte

Försöker göra hemtenta. Fastnade i rapporten ”Att vara lantbrukare eller inte” från Jordbruksverket. Nog den intressantaste litteraturen på denna kurs.

 Gasson och Errington (1993) beskriver också hustruns arbete på gården som underskattat. Det är ju i och för sig inget nytt att hemmafruars arbete inte får tillräckligt med uppskattning. Detta verkar ändå leda till att rollen som lantbrukarhustru blir mindre eftertraktad. Enkätundersökningar i Storbritannien har visat att landsbygdsflickor inte vill gifta sig med en bonde och speciellt svårt är det för lantbrukare med små gårdar långt från stan (70-80 % av Storbritanniens bönder är gifta). I en beskrivning från 1975 beskrivs lantbruk i mellersta Wales som ”icke kvinnovärdigt”. Rådgivningsorganisationer i Finland har, på grund av problemet med ensamma och ogifta landsbygdsbor, satsat på kontaktförmedling för ensamma lantbrukare. I Norge satsar lantbrukarungdomens organisation på en ”uppfostringskampanj” för lantbrukarsöner. De får till exempel lära sig att klä sig och prata med kvinnor, allt för att inte bli ensamma på gården (Fransson 2001).

Stackars norske gutter.

Och det här med att KRAV är en sentimental ideologi. (Ur en rapport från miljö- och jordbruksutskottet.)

Från Krav har framförts att små livsmedelsföretag många gånger är aktiva på en regional marknad, vilket gör det lättare för konsumenterna att reflektera över maten de äter, se sambandet mellan odlingslandskapet, den biologiska mångfalden, betande djur och det som finns på tallriken. Denna känsla av sammanhang kan enligt Krav bidra till en bättre folkhälsa.

Så konsumenten blir friskare om den tänker ”i somras gick kon i den där hagen och betade utrotningshotade arter, nu ligger hon här död på min tallrik”?

Efter att ha skummat igenom diverse rapporter och bloggar om s.k. ”hållbar utveckling” verkar det som att alla är överens om att småskalig produktion är lösningen på alla världens problem. Jag håller inte med. Denna tanke att alla ska vara sin egen bonde och odla för självförsörjning är inte realistisk. Visst, jag har också tänkt tanken att det skulle va skönt att ha en egen gård där jag kunde leva på det jag producerade (utan att behöva trängas med idioter). Men jag är realist. Och bekväm av mig. Så jag går till affären när jag behöver mat (eller tar lite hemmaproducerat kött ur frysen). Förresten tror jag inte att alla skulle vara beredda att betala den merkostnad det blir om all produktion skulle vara småskalig. Utvecklades den intensiva, storskaliga produktionen för att producenterna ville ge konsumenterna billigare mat? Eller blev det så för att konsumenterna inte ville betala mer för maten, samtidigt som kostnaderna för producenternas insatsvaror ökade och därmed var producenterna tvungna att ta till alla åtgärder de kunde för att överleva?

Visst har den storskaliga produktionen sina nackdelar. Men jag tror inte att man kan säga att all storskalig produktion är av ondo. All småskalig produktion är inte heller av godo. Jag fullkomligt hatar all reklam från diverse företag som säljer mejeriprodukter och annat mat som ger konsumenterna bilden av att allt lantbruk i Sverige fortfarande ser ut som Astrid Lindgrens Sörgårdsidyll. Det är ju inte konstigt att folk blir upprörda när de får veta hur verkligheten ser ut. Arla har haft kampanjer där de skriver ”Naturen använder inga tillsatser” på sin YoggiFri. Och på Bregottpaketen står det ”Naturen är god.” Men vad i hela världen är naturligt med något som människan över huvud taget gör.

Det blev visst ett långt inlägg. Som jag egentligen inte hade tid att skriva. Solen har inte gått upp idag och jag är bara en simpel bonnunge som inte förstår nånting. Men jag måste väl fokusera på den där hemtentan igen. Trots att mina tankar är i en annan del av landet.

Må väl.

Snälla tomten

Jag önskar mig

Jag har försökt vara en snäll och duktig flicka hela året och ätit min spenat var dag.
Så, snälla…?

 

Jag tycker inte heller om när folk lägger upp långa låttexter på sina bloggar.

Men den här är helt klart läsvärd (och även värd att lyssna på).

Jag går i vinterskor på hösten,
alltid förberedd för storm
Jag kan tänka tills det knappt finns nåt kvar,
jag har känslor utan uppehåll

Jag har förlorat en tävling
men vunnit ett vad
Har bestämt att stå helt utanför
det där som jag blir ledsen av

Och jag saknar dig mindre och mindre
Det kommer annat emellan och det är bra
Jag saknar dig mindre och mindre
Jag har glömt dig en vacker dag

När jag träffar gamla vänner
har jag ingenting att säga dem
De ställer för många frågor
och jag, jag bidrar inte med nåt

Och jag kan ångra det lilla jag säger
eller dra ett allvarligt skämt
Jag tycker mig höra mig vad de tänker;
”är hon sådär jämnt?”

Och jag saknar dig mindre och mindre
Det kommer annat emellan och det är bra
Jag saknar dig mindre och mindre
Jag har glömt dig en vacker dag

Jag kan sitta själv i parken
tills solen ändrat färgen i mitt hår
Jag kan offra allt jag har för ingenting
ja, jag sträcker mig så långt det går
Men jag behöver dig, kom hit och rör om
jag behöver nått att skriva om

Jag saknar dig mindre och mindre
Det kommer annat emellan och det är bra
Jag saknar dig mindre och mindre
Jag har glömt dig en vacker dag
Jag saknar dig mindre och mindre
Det kommer annat emellan och det är bra
Jag saknar dig mindre och mindre
Jag har glömt dig en vacker dag

Hinner inte det jag vill. Orkar inte det jag borde.

Nu är det inte långt kvar till jul säger dom som vet. Men jag har inte fixat några julklappar och har inte ens en gnutta adventskänsla. Trots att vi bakat både julgodis och pepparkakor. Pepparkakor som dessutom föreställer Åländska kor! Hade ”vanliga” människor kommit in när vi bakade hade de nog inte blivit så sugna, eftersom vi just då snackade skit. Bokstavligt talat. Om koskit. Och hästskit. Miljöskadade eller bara vetgiriga?

Eftersom jag inte är vän med min hjärna för tillfället bjuder jag på lite kofavoriter.

Den lilla kalven som föddes en månad för tidigt i somras växer på sig. Hon ser inte riktigt normal ut, men vad kan man vänta sig… Hon lyssnar till namnet Mini och kommer springande när man ropar.

Min absoluta favoritko i lagårn just nu. Lugn och fin, lyfter aldrig en fot och är alltid ren. Mjölkar dessutom riktigt hyfsat med lågt celltal. (Hon ser inte sådär lustig ut i verkligheten. Det är inte lätt att ta kort på en uppbunden ko.)

Det här är nog den finaste och snällaste kvigan vi någonsin haft. Hon mjölkar mer än vad majoriteten av de äldre korna gör i genomsnitt och har en fetthalt på 6 %. Bilden är tagen precis när hon hade kalvat, så hon var fortfarande lite svullen. Nu är hennes juver perfekt! Förutom de där två extra pluttarna.

Och, nej, det finns inte bara röda kor i lagårn.

Har förresten slängt ur mig ett affärsförslag. Jag köper chefens kor om han fixar en bättre gård. Har jag nämnt att jag är trött på akademikerlivet?

Till slut.
Jag har varit kritisk mot Djurens Rätt och Naturskyddsföreningen här på bloggen och fått hätska, försvarande kommentarer. Jag har varit ännu mer kritisk mot SLU, Jordbruksverket, Milko m.fl. och från dom har jag inte hört ett ord. Ses ett mönster månne?

Bättre vara älskad av få än omtyckt av många.