Nu är det inte långt kvar till jul säger dom som vet. Men jag har inte fixat några julklappar och har inte ens en gnutta adventskänsla. Trots att vi bakat både julgodis och pepparkakor. Pepparkakor som dessutom föreställer Åländska kor! Hade “vanliga” människor kommit in när vi bakade hade de nog inte blivit så sugna, eftersom vi just då snackade skit. Bokstavligt talat. Om koskit. Och hästskit. Miljöskadade eller bara vetgiriga?
Eftersom jag inte är vän med min hjärna för tillfället bjuder jag på lite kofavoriter.
Den lilla kalven som föddes en månad för tidigt i somras växer på sig. Hon ser inte riktigt normal ut, men vad kan man vänta sig… Hon lyssnar till namnet Mini och kommer springande när man ropar.
Min absoluta favoritko i lagårn just nu. Lugn och fin, lyfter aldrig en fot och är alltid ren. Mjölkar dessutom riktigt hyfsat med lågt celltal. (Hon ser inte sådär lustig ut i verkligheten. Det är inte lätt att ta kort på en uppbunden ko.)
Det här är nog den finaste och snällaste kvigan vi någonsin haft. Hon mjölkar mer än vad majoriteten av de äldre korna gör i genomsnitt och har en fetthalt på 6 %. Bilden är tagen precis när hon hade kalvat, så hon var fortfarande lite svullen. Nu är hennes juver perfekt! Förutom de där två extra pluttarna.
Och, nej, det finns inte bara röda kor i lagårn.
Har förresten slängt ur mig ett affärsförslag. Jag köper chefens kor om han fixar en bättre gård. Har jag nämnt att jag är trött på akademikerlivet?
Till slut.
Jag har varit kritisk mot Djurens Rätt och Naturskyddsföreningen här på bloggen och fått hätska, försvarande kommentarer. Jag har varit ännu mer kritisk mot SLU, Jordbruksverket, Milko m.fl. och från dom har jag inte hört ett ord. Ses ett mönster månne?
Bättre vara älskad av få än omtyckt av många.
