It’s hard to dance with the devil on your back

Jag hade inte tänkt lägga mig i debatten om djurskyddet här, eftersom det klart och tydligt finns de som är mer insatta och kompetenta än vad jag är. Men efter att under gårdagen spenderat förmiddagen på länsstyrelsen och lyssnat på en djurskyddsinspektör (som inte sa nåt jag inte redan visste, bortkastad tid alltså) kan jag inte vara tyst längre.

Det är viktigt att vi har ett väl fungerande djurskydd i Sverige. Men det får inte gå till överdrift. Vi skryter gärna om att vi minsann har världens strängaste djurskyddslag och är bäst i världen när det gäller ”djurvälfärd”, men det får som sagt inte gå till överdrift. Det får inte gå så långt att lantbrukarna i Sverige utrotas. På en av lst:s alla hemsidor om djurskydd lyder de allra första meningarna: ”Länsstyrelsen ansvarar för djurskyddskontrollen i länet. Vi kan besluta att omhänderta djur och besluta om djurförbud.” Det är alltså det man tycker är viktigast på lst; att omhänderta djur och besluta om djurförbud, vilket återspeglades under gårdagen när inspektören ägnade en timme åt att visa bilder på vanskötta, lidande och självdöda djur. Enligt min ringa åsikt borde de i första hand verka i förebyggande och rådgivande syfte och inte ha som mål att omhänderta djur och dela ut djurförbud till höger och vänster. Det står faktiskt i Djurskyddslagen att: ”Den myndighet som utövar offentlig kontroll ska genom rådgivning, information och på annat sätt underlätta för den enskilde att fullgöra sina skyldigheter enligt lagen../..”.

Frågan om inspektörernas utbildning är också av stor betydelse. I mina ögon är det självklart att de ska ha någon form av utbildning om alla djurslag. Även om personen i fråga är en hundmänniska ska den kunna se skillnad på en jersey och en simmental, kunna bedöma hull på ett korrekt sätt och veta att en idisslare kan dö av svält trots att foderbord och våm är fulla av foder. Självklart ska även inspektören ha en social kompetens såtillvida att den kan ta en bonne på rätt sätt och inte agera översittare. Vid mötet med inspektören igår ställdes ett flertal frågor hon inte kunde svara på, bl.a.  på vilka grunder ett omhändertagande kan ske om djuren inte är i akut lidande. ”Jo, om djuren är utan tillsyn…och…eehhh…jag kommer till det.” Jag hoppas att det berodde på nervositet och inte på inkompetens. Visst, alla kan inte veta allt. Men med tanke på hur stor del av tiden hon ägnade åt att berätta om gjorda omhändertaganden vore det väl rimligt att hon kunde svara på den frågan.

Enligt djurskyddsinspektören avgör inspektörens känsla för personen vars djur kontrolleras hur kritiska och nitiska de är. Kommer de till en lantbrukare som har det ”stökigt” på sin gård kommer de vara hårdare i sin bedömning. Samma sak som inte går igenom på en ”stökig” gård kan alltså mycket väl passera utan anmärkning på en ”välskött” gård. Så får det inte vara. ALLA ska vara lika inför lagen.

I höstas kom det en rapport som sa att djurskyddskontrollen blivit bättre sen lst tog över från kommunerna. Enligt djurskyddshandläggaren skedde flytten för att kontrollerna skulle effektiviseras och göras mera rättvisa. Då undrar jag hur de egentligen mäter att det blivit bättre, effektivt och rättvist? Antalet kontroller har (enligt SJV) nästan halverats sen lst tog över. Samtidigt har antalet omhändertaganden mer än fördubblats. Hur visar detta på att kontrollerna har blivit bättre? Jag skulle snarare vilja påstå att det ökade antalet omhändertaganden visar på att lst har brustit i sitt förebyggande arbete.

Visst finns det fall där omhändertagande och djurförbud är motiverade. Men det finns ingen svensk lantbrukare som vill se sina djur lida, tro mig. Det finns de som äger djur som kanske inte alltid har den kunskap som krävs. Det kan också vara så att en lantbrukare inte orkar med att sköta djuren på ett optimalt sätt p.g.a. t.ex. sjukdom. Men då finns LRF:s omsorgsgrupper som ska komma in och hjälpa till. Tyvärr misslyckas de alltför ofta i sin uppgift.

Jag vet att det finns län där djurskyddet fungerar på ett bra sätt. Därför är det desto mer allvarligt när det blir avarter. Vi bor i ett och samma land och lyder under samma lagar. Därför borde även de som ser till att lagarna efterföljs agera på samma vis och vara lika hårda i sina bedömningar. Men det är just det, att det är personliga bedömningar. Trots allt blir bedömningarna olika beroende på person, och det blir djurägarna som får lida i slutändan. Hur roligt är det att veta att vad man än gör, hur väl man än tar hand om sina djur så kan en inspektör när som helst komma och besluta att djuren ska tas om hand?

Ibland undrar jag om det överhuvudtaget kommer finnas några lantbrukare kvar i Sverige i framtiden. Med tanke på dagens ”djurskydd” är det tveksamt. Även med tanke på hur veterinärstudenterna beter sig. I höstas anmälde de SLU för vanvård, istället för att ta en diskussion med de ansvariga. Det finns faktiskt många andra, bättre sätt att jobba på för att få en bättre djurhållning än att springa till lst och göra en anmälan. Och nu har det framkommit att en veterinärstudent har dömts för djurplågeri. Jag hoppas innerligt att de människorna aldrig kommer jobba som distriktsveterinärer. Och ja, jag vet att man inte bör döma alla för ett fåtals misstag. Men när misstagen hopar sig är det svårt att inte göra just det.

De som följer lantbrukspressen (eller är bekanta med mig på facebook) har säkert redan uppmärksammat fallet med skånebonden P-O, vars djur har blivit omhändertagna efter beslut av länsstyrelsen. Hela härvan kan följas på bloggen Sveriges snyggaste bonde. Det är inte rätt att människor som jobbar på myndigheter ska vara immuna mot kritik från vanliga människor. Men det är som jag sagt i tidigare inlägg, lantbrukare är ett ont i detta land som må förföljas tills de stupar.

Flera exempel på översitteri och felaktig myndighetsutövning kan läsas på Astrids miljö- och samhällsblogg.

Som tur är finns det i alla fall en människa i riksdagen som inser vikten av ett fungerande djurskydd för det svenska lantbrukets överlevnad, och han är inte rädd att uttrycka sin åsikt. Staffan Danielsson ska ha en eloge.

It’s always darkest before the dawn

Förresten tar jag tacksamt emot ämnesförslag till exjobb. Om det har undgått någon så ligger mitt intresse på mjölkkosidan (foder/byggnader/ekonomi).

Åsiktsinkontinens.

Tvingar mig själv att sitta inne och läsa laktationsbiologi. Fast jag hellre skulle vara ute och jobba. Jag skulle kunna skriva om hur oerhört duktiga korna är just nu, och hur mycket mjölk de ger (vilket behövs eftersom det numera finns en L30 på gården). Men det gör jag inte. Förra gången jag skrev om korna slutade den duktiga favoritkon att äta och tappade all mjölk. Den snälla kvigan jag skrev om blev dessutom dum i huvudet och sparkade, hoppade och dansade när hon blev mjölkad. Det har som tur är gått över nu. Men jag tänker alltså inte skriva nåt om hur duktiga de är. Jag fortsätter bara klaga över att jag måste sitta still. Vilket kanske inte bara är negativt. Jag behåller ju på så sätt i alla fall mina julkilon.

Skulle jag vara en sån som tror på propagandan om klimatförändringar och nötkreaturens enorma del i det hela kunde jag hävda att jag klimatkompenserar (vad är det för ett ord egentligen?) mitt stora köttätande med att aldrig flyga någonstans. Att på SLU säga att man tvivlar på korrektheten i teorierna om klimatförändringar är som att svära i kyrkan. Därför håller jag tyst. Vill ju inte hamna i helvetet.

Jag ska förresten börja kalla rådjur för getter, grisar suggor och människor kvinnor. Eftersom alla andra envisas med att kalla alla nötkreatur för kor.

Så, årets sista inlägg speglar året ganska bra: bara en massa svammel, kor, plugg och ondgörande över idioter. En mild variant av åsiktsinkontinens om man så vill.

Nu är det alltså snart dags för ett nytt år och nya möjliga bedrövelser. Så ett Gott Nytt År önskar jag er alla kära läsare.

Mr Perfect don’t exist my little friend

Beslutsångest. Som vanligt.

 

men jag har aldrig lyssnat när du lovat
aldrig ställt några krav

Att vara lantbrukare eller inte

Försöker göra hemtenta. Fastnade i rapporten ”Att vara lantbrukare eller inte” från Jordbruksverket. Nog den intressantaste litteraturen på denna kurs.

 Gasson och Errington (1993) beskriver också hustruns arbete på gården som underskattat. Det är ju i och för sig inget nytt att hemmafruars arbete inte får tillräckligt med uppskattning. Detta verkar ändå leda till att rollen som lantbrukarhustru blir mindre eftertraktad. Enkätundersökningar i Storbritannien har visat att landsbygdsflickor inte vill gifta sig med en bonde och speciellt svårt är det för lantbrukare med små gårdar långt från stan (70-80 % av Storbritanniens bönder är gifta). I en beskrivning från 1975 beskrivs lantbruk i mellersta Wales som ”icke kvinnovärdigt”. Rådgivningsorganisationer i Finland har, på grund av problemet med ensamma och ogifta landsbygdsbor, satsat på kontaktförmedling för ensamma lantbrukare. I Norge satsar lantbrukarungdomens organisation på en ”uppfostringskampanj” för lantbrukarsöner. De får till exempel lära sig att klä sig och prata med kvinnor, allt för att inte bli ensamma på gården (Fransson 2001).

Stackars norske gutter.

Och det här med att KRAV är en sentimental ideologi. (Ur en rapport från miljö- och jordbruksutskottet.)

Från Krav har framförts att små livsmedelsföretag många gånger är aktiva på en regional marknad, vilket gör det lättare för konsumenterna att reflektera över maten de äter, se sambandet mellan odlingslandskapet, den biologiska mångfalden, betande djur och det som finns på tallriken. Denna känsla av sammanhang kan enligt Krav bidra till en bättre folkhälsa.

Så konsumenten blir friskare om den tänker ”i somras gick kon i den där hagen och betade utrotningshotade arter, nu ligger hon här död på min tallrik”?

Efter att ha skummat igenom diverse rapporter och bloggar om s.k. ”hållbar utveckling” verkar det som att alla är överens om att småskalig produktion är lösningen på alla världens problem. Jag håller inte med. Denna tanke att alla ska vara sin egen bonde och odla för självförsörjning är inte realistisk. Visst, jag har också tänkt tanken att det skulle va skönt att ha en egen gård där jag kunde leva på det jag producerade (utan att behöva trängas med idioter). Men jag är realist. Och bekväm av mig. Så jag går till affären när jag behöver mat (eller tar lite hemmaproducerat kött ur frysen). Förresten tror jag inte att alla skulle vara beredda att betala den merkostnad det blir om all produktion skulle vara småskalig. Utvecklades den intensiva, storskaliga produktionen för att producenterna ville ge konsumenterna billigare mat? Eller blev det så för att konsumenterna inte ville betala mer för maten, samtidigt som kostnaderna för producenternas insatsvaror ökade och därmed var producenterna tvungna att ta till alla åtgärder de kunde för att överleva?

Visst har den storskaliga produktionen sina nackdelar. Men jag tror inte att man kan säga att all storskalig produktion är av ondo. All småskalig produktion är inte heller av godo. Jag fullkomligt hatar all reklam från diverse företag som säljer mejeriprodukter och annat mat som ger konsumenterna bilden av att allt lantbruk i Sverige fortfarande ser ut som Astrid Lindgrens Sörgårdsidyll. Det är ju inte konstigt att folk blir upprörda när de får veta hur verkligheten ser ut. Arla har haft kampanjer där de skriver ”Naturen använder inga tillsatser” på sin YoggiFri. Och på Bregottpaketen står det ”Naturen är god.” Men vad i hela världen är naturligt med något som människan över huvud taget gör.

Det blev visst ett långt inlägg. Som jag egentligen inte hade tid att skriva. Solen har inte gått upp idag och jag är bara en simpel bonnunge som inte förstår nånting. Men jag måste väl fokusera på den där hemtentan igen. Trots att mina tankar är i en annan del av landet.

Må väl.

Snälla tomten

Jag önskar mig

Jag har försökt vara en snäll och duktig flicka hela året och ätit min spenat var dag.
Så, snälla…?

 

Jag tycker inte heller om när folk lägger upp långa låttexter på sina bloggar.

Men den här är helt klart läsvärd (och även värd att lyssna på).

Jag går i vinterskor på hösten,
alltid förberedd för storm
Jag kan tänka tills det knappt finns nåt kvar,
jag har känslor utan uppehåll

Jag har förlorat en tävling
men vunnit ett vad
Har bestämt att stå helt utanför
det där som jag blir ledsen av

Och jag saknar dig mindre och mindre
Det kommer annat emellan och det är bra
Jag saknar dig mindre och mindre
Jag har glömt dig en vacker dag

När jag träffar gamla vänner
har jag ingenting att säga dem
De ställer för många frågor
och jag, jag bidrar inte med nåt

Och jag kan ångra det lilla jag säger
eller dra ett allvarligt skämt
Jag tycker mig höra mig vad de tänker;
”är hon sådär jämnt?”

Och jag saknar dig mindre och mindre
Det kommer annat emellan och det är bra
Jag saknar dig mindre och mindre
Jag har glömt dig en vacker dag

Jag kan sitta själv i parken
tills solen ändrat färgen i mitt hår
Jag kan offra allt jag har för ingenting
ja, jag sträcker mig så långt det går
Men jag behöver dig, kom hit och rör om
jag behöver nått att skriva om

Jag saknar dig mindre och mindre
Det kommer annat emellan och det är bra
Jag saknar dig mindre och mindre
Jag har glömt dig en vacker dag
Jag saknar dig mindre och mindre
Det kommer annat emellan och det är bra
Jag saknar dig mindre och mindre
Jag har glömt dig en vacker dag

Hinner inte det jag vill. Orkar inte det jag borde.

Nu är det inte långt kvar till jul säger dom som vet. Men jag har inte fixat några julklappar och har inte ens en gnutta adventskänsla. Trots att vi bakat både julgodis och pepparkakor. Pepparkakor som dessutom föreställer Åländska kor! Hade ”vanliga” människor kommit in när vi bakade hade de nog inte blivit så sugna, eftersom vi just då snackade skit. Bokstavligt talat. Om koskit. Och hästskit. Miljöskadade eller bara vetgiriga?

Eftersom jag inte är vän med min hjärna för tillfället bjuder jag på lite kofavoriter.

Den lilla kalven som föddes en månad för tidigt i somras växer på sig. Hon ser inte riktigt normal ut, men vad kan man vänta sig… Hon lyssnar till namnet Mini och kommer springande när man ropar.

Min absoluta favoritko i lagårn just nu. Lugn och fin, lyfter aldrig en fot och är alltid ren. Mjölkar dessutom riktigt hyfsat med lågt celltal. (Hon ser inte sådär lustig ut i verkligheten. Det är inte lätt att ta kort på en uppbunden ko.)

Det här är nog den finaste och snällaste kvigan vi någonsin haft. Hon mjölkar mer än vad majoriteten av de äldre korna gör i genomsnitt och har en fetthalt på 6 %. Bilden är tagen precis när hon hade kalvat, så hon var fortfarande lite svullen. Nu är hennes juver perfekt! Förutom de där två extra pluttarna.

Och, nej, det finns inte bara röda kor i lagårn.

Har förresten slängt ur mig ett affärsförslag. Jag köper chefens kor om han fixar en bättre gård. Har jag nämnt att jag är trött på akademikerlivet?

Till slut.
Jag har varit kritisk mot Djurens Rätt och Naturskyddsföreningen här på bloggen och fått hätska, försvarande kommentarer. Jag har varit ännu mer kritisk mot SLU, Jordbruksverket, Milko m.fl. och från dom har jag inte hört ett ord. Ses ett mönster månne?

Bättre vara älskad av få än omtyckt av många.

Idag stör jag mig på: NSF…förlåt, SNF ska det ju vara

Kan man mäta klimatförändringar i hur stor svettduken är? Enligt klimatchefen på Liberias naturvårdsverk kan man tydligen det. Han påstår att de har märkt av en svag temperaturökning i landet eftersom ”förr kunde man använda en vanlig näsduk för att torka svetten i pannan, nu krävs det en handduk.” Vetenskapligt så det förslår.

En annan förening som utger sig för att vara mer vetenskaplig än vad den är, är naturskyddsföreningen. En gång i tiden fick de mitt stöd. Nu har jag övergått i, ja, hat är väl kanske ett starkt ord att ta till, men en motvilja, mot deras metoder, åsikter och försök att dupera mänskligheten (eller i alla fall den svenska befolkningen). Det är lätt att blanda om bokstäverna i Svenska naturskyddsföreningens förkortning, SNF, så att det istället blir nationalsocialistisk front, NSF (fast de finns visst inte längre, i alla fall inte under det namnet). NSF hade som mål att avskaffa demokratin, och arbetade bl.a. för nationell självförsörjning. Deras uniform var svart keps, svart långärmad tröja, beige combatbyxor och svarta kängor. Det kan nog sägas att deras huvudmål var att skydda vad de tyckte var en hotad art, svenskarna, mot invandring och blandning med andra folkgrupper.

Medlemmar i SNF kan också kännas igen på klädseln: toppluva, oömma kläder (gärna i någon naturnära färg), stövlar och någon form av halsduk/scarf. Man kan fundera på om de inte också vill avskaffa demokratin, göra Miljöpartiet till allenarådande och tvinga alla lantbrukare att bli ekologiska. De har också som mål att skydda hotade arter, men här gäller det f.f.a. djur, som tex fåglar och gamla lantraser. Men en sak som skiljer SNF från NSF är att SNF i alla fall inte arbetar för nationell självförsörjning (se nedan).

I SNF:s jordbrukspolicy kan man läsa att den biologiska mångfalden drabbas hårt av dagens jordbruk. Att antalet starar har minskat skyller man på att odlingslandskapet har förändrats (små åkrar har planterats med skog, diken har lagt igen) och att lantbruket använder för mycket kemiska bekämpningsmedel och konstgödning. Inte ett ord sägs om att stararna flyttar till mellaneuropa under vintern och där jagas, vilket i alla fall inte kan påverka deras antal i en positiv riktning.

Dessutom tar de upp flera problem inom jordbruket som vi inte har i Sverige, bl.a. problemet att om djuren får ”antibiotika och tillväxthormoner i fodret kan rester finnas i stallgödseln och påverka markmikrolivet negativt”.  De skriver flera gånger att ”användning av lättlösliga mineralgödselmedel kan påverka markens mikroliv negativt” (min kursivering) men nämner inte en gång vad denna negativa påverkan egentligen innebär. Det mesta SNF tar upp i sin jordbrukspolicy är sådant som redan finns upptaget i svensk lagstiftning och branchpolicys. Förutom att de vill att allt lantbruk ska bli ekologiskt.

En annan människa som inte är imponerad av SNF:s alarm om gift i fisken är Staffan Danielsson. Han skriver bl.a. så här på sin blogg:

Det är endast 12 (TOLV) fiskar från 9 (NIO) länder som har analyserats…Är det överhuvudtaget seriöst att dra slutsatser på ett så minimalt material? Felkällorna borde vara enorma. 3 (TRE) undersökta svenska fiskar – 1 (EN) vätternröding, 1 (EN) sej och 1 (EN) sill – ger SNF grund för att trumpeta ut ”GIFT I MATFISKEN”. Därtill är det grava sakfel i undersökningen.

Min allvarligaste kritik mot SNF, och som jag har redovisat och kommer att återkomma till, är att man inte bryr sig över att den svenska livsmedelsproduktionen, i topp vad gäller miljö- och djuromsorg i världen, krymper dramatiskt sedan flera decennier. Importen av mat från andra länder med mindre bra miljö- och djuromsorg väller nu in, och står snart för över 50 procent av vår konsumtion.

Sverige är tillsammans med Norge bland de länder i Europa som har lägst självförsörjningsgrad på mat.

Om denna dramatiska utveckling bryt sig inte SNF överhuvudtaget, vad jag kan märka. Det enda som man propagerar för är att den ”ekologiska produktionen” ska öka. All respekt för den, det är en viktig nisch som mångdubblats under några decennier till att nu omfatta knappt 5 procent av produktionen.

Men att ett av världens mest moderna och miljövänliga jordbruk inom ramen för stränga miljö- och djuromsorgsregler – det svenska – har minskat med en tredjedel på några decennier, om det skriver SNF nästan ingenting.

Här och här kan man läsa mer om sakfel och felräkningar.

Nej, just det, jag har ju inte tid att sitta här och vara arg. Har ju tydligen en tenta att plugga till.

Visdomen har långa öron och kort tunga

Jag har fått flera frågor om hur det egentligen står till på Lövsta (SLUs nya försökstallar). Men eftersom jag inte är så insatt i produktionen där ute och det mesta som hörs är lösa rykten har jag varit försiktig med vad jag säger, och säger inte allt jag vet. Nu finns det dokument som är tillgängliga för allmänheten om hur det egentligen står till. Så jag tänker inte yttra mig mer i frågan.

En diskussion som uppkommit ur den här frågan är varför just lantbruk ska vara så öppna och kunna ta emot besök från konsumenter när helst konsumenterna känner för att se en bit av verkligheten. Det är självklart skillnad på en försöksgård på ett universitet och ett vanligt lantbruk. Ett lantbruk sköts ofta i form av enskild firma, där ibland hela familjen är involverad. Så varför är det så viktigt att konsumenten får tillgång till detta privata företag? De flesta lantbruk har inget att dölja, det är ju ändå livsmedel man jobbar med vilket innebär att man är noggrann och följer bestämmelser som finns. Men det kan ändå kännas påfrestande att allt måste vara i tipptopp skick IFALL en konsument skulle få för sig att sticka näsan innanför gårdsgrinden. (Arlakontrollanten som jag berättat om tidigare påpekade att det låg ensilagebalar utmed infartsvägen. ”Det ser ju inte så trevligt ut.” Nej, men att lägga dåliga ensilagebalar i prydliga rader för att utsikten ska behaga allmänheten har inte högsta prioritet.) Finns det några andra företag man som konsument kan komma till och kräva att få se hur produktionen går till? Som lantbrukare får man inte komma in till mejeri eller slakteri när man vill och kontrollera vad som händer med de råvaror man sålt.

Döm inte allt du ser
Tro inte allt du hör
Säg inte allt du vet

Bara en massa bokstäver

Det är inte lätt att koncentrera sig på det centrala när det finns roligare saker i periferin. Måste byta det vetenskapliga mot något mer lättläst ibland.

Tycker förresten att det är lite kul att en av de jag tycker skriver absolut bäst på nätet har länkat till min blogg.

”…jag slipar mina vapen, när ingen ser…”

Människor i allmänhet och ungdomar i synnerhet har det alldeles för bra i lilla landet lagom idag. Majoriteten av svenskarna har inte upplevt krig eller annat elände. De har växt upp i en skyddad atmosfär med tillräckligt mycket mat, kläder och lyxartiklar. Det finns ungdomar som begår självmord för att deras pojk-/flickvän har gjort slut. Tycker man att det är det värsta som kan hända, då har man inte varit med om mycket. Tidigare i år gjordes en undersökning som visade att dagens ungdom vill ha diktatur (kan läsas om här). De tycker alltså att demokrati är ett dåligt system. Visst, demokrati har sina nackdelar men det är det bästa vi kommit fram till än så länge. (Skulle vi mot förmodan ha något annat system kan teknokrati vara ett bättre alternativ än diktatur). Att ungdomarna vill ha diktatur är skrämmande och ett hån mot alla de människor som kämpar hela sina liv för att få demokrati och åsiktsfrihet. Ungdomarna vill inte ta ansvar för sina egna liv. Det är mycket lättare att låta nån annan bestämma allt än att sätta sig in i politiken och välja vem man vill ska styra landet. Då har de ju nån att skylla på…Ingen vill ta ansvar. Man vill leva sitt liv i sus och dus. Nya kläder varje vecka, alltid den senaste telefonen. Ingen vilja att tänka själv, åsikterna ska serveras lagom lättfattliga på ett fat av silver. Inget kritiskt tänkande, allt som skrivs i tidningar eller sägs på tv sväljs med hull och hår. Och frihet, behövs det egentligen?

Jag har mött svårigheter och motgångar i livet. Det har gett konsekvenser jag får leva med resten av livet. Nära och kära har även de haft sin del av olyckor, sjukdomar och ekonomiska svårigheter. Och antagligen är motgångarna inte slut än. Men det som inte dödar härdar sägs det. Kanske finns det även en viss risk att skinnet på näsan blir för tjock och hjärtat omges av en allt tjockare mur av sten. Vem vet. Det är lätt att alla motgångar omvandlas till bitterhet. Jag försöker vara lite mer ödmjuk. Det lyckas inte alltid.

Var rädd om dem du älskar.

Är inte riktigt lika bitter längre.
Ger upp lite mer för varje dag.

Bara några konstateranden

Jag slänger inte ur mig komplimanger hur som helst. Håller tand för tunga hellre än att ljuga, och säger inte att nån är duktig bara för att personen ska bli glad (duktig är förresten ett ord jag hatar). Därför kan man tro mig när jag säger vad jag tycker.

Jag tycker fortfarande att Gunnar Lindstedt är en idiot. Nu än mer än förut. Här är lite av vad han skrivit. Här replik från Staffan Danielsson. Och här från Hantoft och Åberg på Arla.

Jag tycker att Peter Borring (en av de trevliga och kloka männen från den bästa platsen på jorden) borde skriva sina krönikor i någon tidning som är mer läst än lilla Jordbrukaren. Typ Atl, Land Lantbruk eller varför inte en stor dagstidning som inte tillhör lantbrukspressen?

Jag har spenderat 1 100 kr på smärta den senaste veckan. Jag har en hög smärttröskel, men skrek nästan rakt ut när naprapaten tryckte på mina höfter (”Du får säga till om det blir outhärdligt.” Mhm.). Nu kan jag i alla fall gå utan att se ut som en anka.

När bägaren rinner över

Med tanke på hur utbildningen till husdjursagronom ser ut just nu, är det inte konstigt att folk i branschen säger att agronomer inte kan någonting när de kommer ut i arbetslivet. Som en vän sammanfattade det: ”Vad blir vi egentligen? Vad kan vi när vi går ut?” Så, häromdagen fick jag nog. Det resulterade i författandet av ett mail. Ett mail om vad jag egentligen tycker om utbildningen. Enligt mottagaren innehöll mailet mycket befogad kritik. Det ska nu vidarebefordras till herr programstudierektor eftersom han enligt mottagaren ”kan behöva läsa ett helt ärligt och rakt mail från studenter.” Hoppas den bittra verkligheten för en liten student far som en höststorm genom hans kontor. Då kanske husdjursagronomer kan få ett bättre rykte i framtiden.

Ibland undrar jag vad det är för mening med allt. Om jag verkligen är på rätt ställe. Särskilt när det hamnar traktorer med diverse påhäng i marginalerna på anteckningsblocket när jag sitter på föreläsning och inte har en aning om vad som sagts den senaste timmen. Fast jag vet att jag inte passat som konstnär i alla fall. Den genen fick min syster. Ett annat exempel är den där vårdagen för längesen när alla under en föreläsning satt och tittade längtansfullt ut genom fönstren. Jag var nog ganska ensam om att tänka på vårbruk. Känslan när man sitter i traktorn och se hur harven arbetar i jorden och drar upp ett dammoln, solen skiner och björkarna börjar slå ut. (Fick när jag berättade detta kommentaren: ”Åhh, du är ju en riktig bonde…”. Men det kan jag inte hålla med om. Jag har ju inget eget. Än.)

I wanna touch the earth
I wanna break it in my hands
I wanna grow something
wild and unruly

Jag är glad att jag har mina fina vänner. De gör att allt det tråkiga blir lite mindre tråkigt.

Och ja, jag var också på Elmia. Men jag kan inte säga som alla andra, att det var jätteroligt och att jag såg mycket. Eller jo, roligt var det nog. Men jag såg bara båspallsmattor. Det var det jag gick och tittade på en hel dag, och pratade med mer eller mindre trevliga försäljare; danskar (som hör och häpna pratade danska, men största delen av det som sas förstods ändå), tyskar (som pratade ”svenska”), grevar, köttbönder, skåningar och annat folk. Men jag skulle ha behövt vara där minst en dag till för att se allt annat.

Ibland undrar jag om mänskligheten enbart består av infantila idioter. Ett exempel är människor som jobbar med djur (och alltså måste avliva djur ibland) som tror att ett skott i pannan avlivar djuret. Det gör det inte. Avblodning är absolut nödvändigt. Jag har även svårt för människor som tror att alla bönder tjänar grova pengar och stoppar dem i madrassen. Det har hänt att bekanta, som är uppväxta på landet, har kommit med kommentarer om att lantbrukare tjänar högvis med pengar på EU-bidrag. Det är inte sant. Det är en kompensation för att ni snåla ****** inte vill betala vad maten egentligen kostar och pengarna går åt till att hålla djur och åkrar i ett sånt skick att man inte förlorar sitt levebröd när en övernitiskt kontrollant kommer för att leta fel. Jag stör mig också på folk som kallar grävmaskiner för grävskopor och folk (i synnerhet kvinnor, men även män) som kör stora bilar och inte har en aning om var bilen börjar och var den slutar. Men mest av allt blir jag arg på människor som förespråkar en livsstil utan kött eller med enbart KRAV-märkta produkter för att ”minska utsläppen av växthusgaser” och samtidigt anser att två semesterresor per år med flyg utomlands är en mänsklig rättighet.

”Ja ä inte bitter.”
Nu ska jag gå och lägga mig.

Telefonförsäljare och Arla-kontroll

Jag har inte mycket till övers för telefonförsäljare, vad de än vill att man ska gå på. Så jag brukar vara ganska kort i tonen och avsluta samtalet så fort som möjligt. Utan att vara otrevlig dock. Men i morse ringde nog den värsta jag pratat med på länge. Precis när vi skulle avsluta vårt korta samtal sa han: ”Men du får ha en bra dag då, gumman.” GUMMAN! Eftersom jag redan var på väg att lägga på luren och det tog en sekund för mig att registrera vad han egentligen sagt, så hann jag inte replikera. Men det har gnagt i mig hela dan. Gumman är inte nåt man säger till någon man inte känner. Och absolut inte nåt man kallar någon man vill göra affärer med.

Med en så bra start på dagen kunde man ju tro att besöket av Arlas kontrollant inte heller skulle gå vägen. Men mannen var mot förmodan (och tvärtemot rykten och erfarenheter från tidigare besök) trevlig. Trots att han försökte slingra sig ur en del frågor han fick, som en äkta politiker. Kanske berodde hans obefintliga petighet mot detaljer på att han hade två blivande agronomer i hasorna. Vem vet. Han hade i alla fall inte nåt att påpeka. Vilket  i och för sig inte är förvånande med chefens noggrannhet. Men man kan ju aldrig veta med de där nissarna.

Titta inte. Bara lyssna.

Life goes on, it gets so heavy
The wheel breaks the butterfly

Ska jag vara ledsen för att SLU kommer få 110 miljoner kr mindre per år?

Jag har lärt mig otroligt mycket under mina dryga tre år på agronomutbildningen. Mycket nyttigt, men även en hel del som jag antagligen aldrig kommer ha användning för. Jag har fått repetera en hel del som jag redan visste, och har lärt mig att se saker ur ett annat perspektiv. Men.

Ju längre tid jag spenderar på SLU, desto mindre litar jag på forskning. Att forskare gör som resten av världens befolkning, försöker få sig själva att framstå som bättre än de verkligen är, är ingen hemlighet. Även att forskningsartiklar ska vara granskade av ett antal personer innan de får publiceras händer det att fel smyger sig igenom. Och självklart skriver forskaren de slutsatser som passar hans/hennes hypoteser. Har man kommit fram till något man inte ville, är det inte svårt att låta bli att skriva med det i rapporten/artikeln. Och att sen media m.fl. kan ta EN artikel som visar på EN effekt av vad det nu kan vara och säga att det är den absoluta sanningen sätter inte forskningen i ett bättre ljus. För att komma fram till en säker slutsats behövs inte bara EN undersökning, utan flera, utförda på samma vis, under samma förutsättningar.

Ju längre tid jag spenderar på SLU, desto mindre respekt får jag för akademiker. På vissa institutioner på SLU lever människorna i en egen liten bubbla, långt ifrån verkligheten. De går omkring och myser i sina korridorer, dricker kaffe och klappar varandra på axeln. Senast de satte sin fot på ett lantbruk var någon gång på 70-talet. Nu är de täckta av damm och blinkar skyggt mot ljuset när de kommer ut ur sina mörka krypin.

Ett exempel är en man som pratade om olika typer av gropar (alltså såna man mjölkar i) i början av utbildningen. Han menade att det var helt värdelöst med parallellstall eftersom när korna sket så hamnade allt på människorna som var nere i gropen och mjölkade. Även att folk påpekade för honom att nu för tiden finns det rännor bakom korna som fångar upp exkrementerna så vägrade han förstå det. Det finns många exempel på dumheter som föreläsare har sagt, och jag är glad att jag har den kunskap och erfarenhet och det sunda förnuft jag har så jag kan avgöra när det de säger är skitsnack, att det inte fungerar så i verkligheten. Men sen finns det en och annan institution som jobbar i nära samarbete med lantbrukare och forskar om saker som kan komma till nytta. Jag hade turen att få skriva mitt kandidatarbete för en av dessa.

När jag började min utbildning till agronom var jag naiv. Jag trodde på de som sa att man fick lägga upp sin utbildning i princip hur man ville och kunde välja bland en massa olika roliga kurser. Jomenellerhur att man får. Vill man ha en agronomexamen måste man i princip slaviskt följa ett ramschema som några idioter har suttit och pysslat ihop nån gång när de druckit för mycket Fyrisvatten. Alla stora, som jag anser, nödvändiga kurser för en blivande lantbruksrådgivare har lagts samtidigt. SMART! Så för att få ihop tillräckligt med poäng på ”rätt” kurser (det duger inte med vilka kurser som helst, de måste vara ”agronomprofilerande”) och kunna få in de kurser som kan vara bra att ha som rådgivare måste man i princip gå fem år. Och det har jag inte lust med.

Jag har börjat tröttna på akademikerlivet. Hade jag gjort som jag tänkte från början hade jag varit färdig lantmästare nu. Men det hade kanske inte varit bättre. Då hade jag gått omkring i blazer med emblem och trott att jag kunde mycket mer än jag egentligen gjorde och sagt åt bönderna att utfodra sina kor med alldeles för mycket kraftfoder. (Dom finns, jag vet.) Så det var nog bra att jag stannade. Trots att utbildningen till agronom är alltför fokuserad på att man ska bli forskare när man tagit sin examen. Jag började inte läsa till agronom för att jag ville lära mig hur celler dör, om hur olika kemiska ämnen binder till varandra eller vilka medium man ska använda om man vill få Staf aureus att växa på labb. Jag ville lära mig hur kor mår och producerar under olika förutsättningar och hur ekonomin blir i slutändan. Jag ville veta varför man inte seminerar först på 3:e brunsten och får en mer uthållig laktationskurva. Jag ville veta mer om hur foder, fysiologi, produktion, ekonomi, ja allt, hänger ihop. Jag ville lära mig helheten, inte kunna rabbla detaljer.

Ju mer jag lär mig, desto mer vill jag veta. Men det jag vill veta får jag inte lära mig på SLU. Det är tur att jag har kunniga människor i min närhet, folk som har reell kunskap. (Men nöten med åkerbönan, rågvetet och corncrackern är fortfarande inte knäckt.)

Det enda jag kan tycka är synd med de minskade anslagen är att det kommer drabba grundutbildningarna. Det är ju de som är…grundläggande. Jag vet att det är nödvändigt med viss forskning för att utveckla lantbruket mm. Men jag tycker mindre fokus bör läggas på onödig forskning och mer på grundläggande utbildning. Någon måste även finnas som kan fungera som en länk mellan forskarna och bönderna. Det är en konst att tala till bönder på bönders vis och till lärde män på latin.

Weehooo!

En bild säger mer än tusen ord. Så här kommer flera bilder. Och inte ett enda negativt ord. Ska jag däremot skriva något positivt så får det väl bli att jag fortfarande har lite kvar av det jag fick av mina finfina vänner på min födelsedag! Kanske bjuder jag in till bondemys på onsdag…

Katt? Marsvin? Marsvatt? Karsvin? Eller
förresten, kar(l)svin är ju nåt helt annat.

Nu lite ”gissa grejen”:Grej 1

Grej 2

Grej 3

Inlägget om SLU kommer. Jag lovar. Måste bara redigera lite så att det inte blir alltför…elakt. För det är jag ju inte egentligen. Elak alltså.

Ja, tack.

Jag skulle kunna skriva ett mycket bittert inlägg om SLU, dissociativ identitetsstörning och ljugande människor. Men, jag har lovat mig själv att inte skriva något nytt inlägg förrän jag har något roligt/trevligt/inte ilsket att skriva. Så det lär dröja.

En som tänker…

…likadant som mig: “Gärna konkurrens, bara den inte blir skadlig”

”Dagens lantbruk fungerar inte som idyllerna i Astrid Lindgrens sagor, utan verkligheten är mer ansträngande för både djur och människor.”

Den senaste veckan har fört med sig många möten med spännande människor och nyttiga diskussioner. Veckan började som vanligt med en måndag, men inte vilken måndag som helst, utan dagen för årets klövverkning. Och återigen fick bonden beröm för kornas fina klövar! Sånt är roligt att höra, inte en enda rapportering blev det. Och ja, kornas klövar behöver bara verkas en gång per år, eftersom chefen utfodrar sina kor på rätt sätt… Jag var den enda kvinnliga medverkande och helt plötsligt handlade konversationen om kvinnliga lantbrukare. Vissa människor förundrar sig över hur kvinnor som inte ser starka och biffiga ut kan klara av att sköta en gård. Men förmågan att sköta en gård sitter faktiskt inte i musklerna, eller i någon annan manlig kroppsdel. Det finns kvinnor som är bra mycket bättre företagare än vissa män, och klarar av allt det fysiskt hårda arbetet på ett lantbruk. Det man saknar i muskelkraft får man ta igen i smarthet och klura ut lösningar om man inte har en stark karl i närheten.

Har även mött Håkan Samuelsson från Vadsbo Mjölk och Vadsbo Växtodling i veckan. Han verkar vara en hyfsat vettig man (trots KRAV-anslutning…). Han pratade bl.a. om varför mjölkproduktionen är så olönsam i Sverige om man jämför med Danmark eller Nederländerna. Alla är med i EU, trots det har den svenska produktionen sämre lönsamhet och vi fyller inte den svenska mjölkkvoten. Detta trots billigare mark och högre mjölkproduktion per ko i Sverige och att det inte finns några skillnader i byggnadskostnader mellan länderna. Samuelsson trodde att problemet stavas BETESKRAV. Och jag är benägen att hålla med. En gång i tiden var jag lite glad åt att jag var släkt med en kändis, Astrid Lindgren. Och visst, hennes barnsagor är bra. Men de är just det – sagor. Nu är jag äldre och visare och vet att hon har åsamkat Sveriges lantbrukare problem och kostnader genom att hon ville se idyllen i sina sagor bli verklighet (det är inte bara hennes fel, utan även vissa politikers). Men jag tror att den låga lönsamheten också dels kan bero på att så fort en ko får mastit och behöver behandling måste en veterinär tas ut för ca 2000 kr. En viss kontroll av användningen av läkemedel är förstås berättigad, och delegerad läkemedelsanvändning är inte heller utan kontroll. Får andra bönder i EU använda sig av det borde väl vi också få det? I Sverige är det tillåtet med delegerad läkemedelsanvändning till alla djur utom – just det – de mjölkproducerande. En annan bidragande orsak till skillnaden i lönsamhet kan också vara skillnader i djurskyddsregler. Trots att vi som sagt alla tre är med i EU ser inte reglerna för djurhållning likadana ut.

En annan kommentar jag hört i veckan är att man inte behöver tycka om människor för att jobba på jordbruksverket, sagt av en som jobbar där. I och för sig ingen överraskning att de som jobbar där är folkilskna, men man behöver ju inte säga till potentiella blivande medarbetare att de inte behöver vara trevliga. Men jag har sagt det förr, det är agronomer utan koll på hur läget ser ut ute i verkligheten som hamnar där. Alltså inte jag. Även att det nog skulle passa mig att jobba där i den aspekten att jag vill påverka (och inte är en jättestor människoälskare (men det är såklart skillnad på folk och folk)), så överväger nackdelarna. Jag är ingen pappersvändare. Jag trivs bäst när jag diskuterar bonneri med likasinnade, eller mjölkar kor.

På Vadsbo Mjölk fanns sex fack som rymde 2500 kubik vardera. Det motsvarar drygt 10 000 ensilagebalar…1200 kor äter mycket gräs.

Allt var stort, rationellt och utan extra krusiduller.

Så, åter till rubriken. Den är en mening som jag var tvungen att stryka från mitt kandidatarbete (som f.ö. handlade om högavkastande mjölkkor på bete). Anledningen till att jag inte fick använda mig av meningen var att jag inte kunde hitta någon vetenskaplig artikel där detta påstående verifierats. Om jag hellre skriver populärvetenskapligt än vetenskapligt? Ja. Om jag föredrar rå sanning framför fega halvlögner? Alltid.

En helt annan sak jag funderat på är skillnaderna mellan manliga och kvinnliga artister och vad de sjunger om. Kvinnliga artisters låtar har ofta innehåll liknande ”varför älskar du mig inte”, ”jag älskade dig men du svek mig” eller ”älskar du mig om jag är sån här”. Medan män istället sjunger om ”är du sån här så älskar jag dig” och ”det är bara att ta det man vill ha”. Lite generaliserat kanske, men har jag fel?

Lundell sjunger till och med ”förstår du snart att allt vad du vill ha, får du gå ut och ta”. Beroende på humöret för dagen kan vilken som av dem fungera. Och man behöver inte vara kär för att vara galen.